Vertikal stackdiodelaser Ett helt annat förhållande kommer fortfarande att finnas

Jun 22, 2017

Lämna ett meddelande

Strålningskarakteristiken för en halvledare eller vertikal stackdiodlaser (hädanefter benämnd" Vertical Stack Diode Laser") kännetecknas av det faktum att strålningskarakteristiken för en halvledare eller vertikal stapeldiodlaser (nedan kallad" Vertical Stack Diode Laser") skiljer sig från den hos en konventionell laserstrålljuskälla som har en stråldiameter på flera millimeter med en låg stråldivergens i intervallet flera milliradianer. En mycket divergerande stråle med divergens> IOOOmrad. Detta orsakas av ett utgående lager som är begränsat av< iiim-höjden,="" vilket="" ger="" en="" stor="" vinkeldivergens="" vid="" denna="" höjd,="" liknande="" diffraktionen="" vid="" öppningen="" av="" toppformen.="" eftersom="" expansionen="" av="" utgångsöppningarna="" i="" planet="" vinkelrätt="" mot="" och="" parallellt="" med="" det="" aktiva="" halvledarskiktet="" är="" annorlunda,="" uppträder="" olika="" strålningsdivergens="" i="" planet="" vinkelrätt="" mot="" och="" parallellt="" med="" det="" aktiva="">

För att erhålla en vertikal stapeldiodlaserkraft på 20-40 W kombineras ett flertal laseremitter på en så kallad laserremsa för att bilda en laserenhet. Normalt är 10-50 enskilda uppsättningar sändare ordnade i rad i ett plan parallellt med det aktiva skiktet. Den slutliga strålen hos sådana stänger har en öppningsvinkel på cirka 10 ° och en stråldiameter på ungefär IO mm i ett plan parallellt med det aktiva skiktet. Den slutliga strålkvaliteten i detta plan är många gånger lägre än den slutliga strålkvaliteten i planet vinkelrätt mot det aktiva skiktet. Även om laserchipets divergensvinkel kan minskas i framtiden kommer fortfarande ett helt annat förhållande mellan strålkvaliteten vinkelrätt mot och parallellt med det aktiva skiktet att finnas. Som ett resultat av de ovan nämnda strålkarakteristikerna har strålen en mycket stor skillnad i strålkvaliteten i både den vertikala och parallella riktningen i det aktiva skiktet. Begreppet strålkvalitet beskrivs i detta fall av M2-parametern. M2 definieras av en multipel av stråldivergensen för diodstrålen för den vertikala stapeldioden Laserstrålen som divergerar över stråldiametern med samma diameter. I det ovan beskrivna fallet erhålls en stråldiameter större än 10 000 gånger ljusstrålens diameter i det vertikala planet i ett plan parallellt med det aktiva skiktet. Strålavvikelsen är annorlunda, det vill säga nästan hälften av strålningsdivergensen uppnås i planet parallellt med det aktiva skiktet eller på den långsamma axeln. M2-parametern i planet parallellt med det aktiva skiktet är således större än flera storleksordningar för M2-värdet i planet vinkelrätt mot det aktiva skiktet. Ett möjligt mål för strålformning är att erhålla en ljushastighet som har nästan samma M2-värde i två plan, dvs. vinkelrätt och parallellt med det aktiva skiktets plan. För närvarande finns det kända metoder för att bilda strålgeometrier genom vilka nära strålkvalitet erhålls i två huvudplan av en stråle. Användningen av fiberband, genom att arrangera den optiska fibern för att bilda en cirkulär stång, kan kombineras med en linjär strålsektion. Dessutom finns det en teknik för strålrotation i vilken strålningen hos de enskilda emitterna roteras 90 ° för att därigenom ordna om i vilken ljusstrålen är anordnad i riktningen för axeln med högre strålkvalitet. Följande anordningar är kända för denna metod, US5168401, EP0484276, DE4438368. Alla dessa metoder har en sak gemensamt, dvs. efter kollimering roteras strålningen från den vertikala stapeldiodlasern 90 ° i snabbaxelriktningen för att utföra långsam axelkollimering med hjälp av en gemensam cylindrisk optik. Som en modifiering av metoden är en kontinuerlig linjär ljuskälla också möjlig (dvs den höga ytdensiteten, den typ av vertikal stackdiodlaser kollimerad i snabbaxelriktningen) vars strålprofil (linje) delas efter det optiska elementet och Och sedan ordnade i form av existens. Dessutom kan omorganiseringen av strålningen från de enskilda emitterarna utföras utan att strålen roteras, där omläggningen av strålningen uppnås, till exempel genom parallell felinriktning (förskjutning) med parallella speglar. Enheter som använder ompositioneringstekniken beskrivs också i DE 1954488. I detta fall avböjs strålningen från den vertikala stapeldiodlasern i olika plan och kollimeras där separat. Nackdelarna med denna kända teknik kan i synnerhet sammanfattas i optiska fiberkopplade vertikala stapeldiodlasrar där ljusstrålar med mycket olika strålmassor i båda axiella riktningar typiskt är kopplade till den optiska fibern. När det gäller en cirkulär fiber betyder detta att den möjliga numeriska öppningen eller fiberdiametern inte används i en axiell riktning. Detta resulterar i en signifikant förlust av effekttäthet, som i praktiken är begränsad till cirka 104 W / cm. I den kända metoden som beskrivs ovan måste skillnaden i banlängd i vissa fall kompenseras ytterligare. Detta görs främst genom att endast kompensera defekten till en begränsad grad av kalibreringsprisma. Flera reflektioner ställer ytterligare krav på inriktningsnoggrannhet, tillverkningstoleranser och komponentstabilitet. Den reflekterande optiken (t.ex. av koppar) har ett högt absorptionsvärde. Det är vidare känt att ett laseroptiskt system av en mönsterbildande typ för rekonstruktion av åtminstone ett laserstrålesnodd med användning av minst två optiska omformningselement som kontinuerligt fördelas på en strålbana är konfigurerad som en så kallad platt panel. I de kända vertikala stapeldiodlasrarna är den utstrålade effekten hos den vertikala stapeldiodlaserenheten begränsad och är särskilt begränsad av de tillgängliga laserstrimlorna med en begränsad längd, såsom längden på ungefär IOmm på deras långsamma axel (emissivens plan lager) Den typiska ljusuteffekten för laserremsan ligger till exempel inom området 250 watt. På grund av det faktum att kylflänsarna används i laserdiodanordningen för att användas i synnerhet kylflänsarna för stödet av laserremsorna i snabbaxelriktningen, i vilken laserremsorna ger förskjutning i förhållande till varandra i en stapel. -liknande sätt, Behovet av optiska element för snabbaxelkollimering tillhandahålls på de enskilda laserremsorna, så att stapeldensiteten hos laserremsorna är begränsad i stapeln innefattande dessa laserremsor och tillhörande stöd eller värmeväxlare.